Tystnaden ett hån mot terrorns offer

Alice-Teodorescu

För våra politiker är att det inte är upp till dem att bestämma vilka frågor som behöver debatteras och åtgärdas, den dagordningen sätter verkligheten.

För många började fredagen den 7 april 2017 som en vanlig fredag. För en del slutade den i obeskrivlig tragedi: För de som aldrig kom hem igen, för de familjer som för alltid förlorat en älskad människa och för de som skadades. Ändå är det uppseendeväckande tyst från politiskt håll, trots avslutad rättegång mot terroristen Akilov som mördade fem människor och skadade desto fler på Drottninggatan i Stockholm. Valrörelsen är i full gång men det som inträffade i fjol vill ingen tala om. Det är provocerande, det finns nämligen ingenting som tyder på att det inte kan inträffa igen. På något vis, och detta är det riktigt sorgliga, är det nästan som om vi har accepterat terrorn som ett oundvikligt inslag i våra moderna liv. Ett pris vi måste betala för vår frihet.

För en tid sedan tog Stefan, pappan till 11-åriga Ebba som terroristen skoningslöst mördade, kontakt med mig. Han ville berätta om sin sorg men framför allt om det svek som han anser att samhället utsatt honom som terrorbrottsoffer för. Det är olidlig läsning, varje förälders värsta mardröm.

Ingen kan ge Stefan hans enda barn åter. Men man skulle kunna förvänta sig att den stat som misslyckats med att skydda sina medborgare ändå skulle ta ansvar för att ge stöd när katastrofen väl är ett faktum. Men icke, Stefan påpekar att stödet i Sverige framstår som obefintligt i jämförelse med stödet i andra europeiska länder. ”Bygger man ett samhälle där brottsoffer får en ersättning som är förolämpande liten måste man kompensera genom att erbjuda avgiftsfri terapi, oavsett antal timmar. I andra länder har terrorfonder upprättats som betalar upp till 500 000 euro (drygt 5 miljoner kronor) till de som har förlorat en familjemedlem. Jag har fått ett maskinskrivet brev från Sveriges statsminister och 60.000 kronor i skadestånd, en förolämpning i sig”, skriver han.

Vidare skriver Stefan: ”Svenska politiker verkar tycka att det är viktigare att gå med en ros till en katastrofplats än att lyfta telefonluren och beklaga sorgen eller fråga ’Vad kan jag göra för dig?’. Som brottsoffer till den värsta händelsen på svensk mark kämpar jag varje sekund, varje dag, för att överleva och hitta en ny mening med mitt liv. Men från regeringshåll är budskapet att vi svenskar ska gå vidare, att vi ska bli starkare som nation av detta, att vi inte ska vara rädda. Jag tycker att det vore rimligare att diskutera hur detta fruktansvärda kunde hända och vad vi kan göra för att det inte ska upprepas.”

Stefans iakttagelse är korrekt, efter varje terrordåd har det politiska budskapet varit att vi inte ska bli rädda. Men varje terrordåd, oavsett var det sker, är en påminnelse om att vad som helst kan hända, när som helst, och drabba vem som helst. Om inte det är skrämmande, vad är det då?

Att människor stöttar varandra, att de små samhällsgemenskaperna ställer upp för varandra, är precis som det ska vara, men statens roll är en annan. Till statens kärnuppgifter hör nämligen att skapa trygghet och säkerhet. Utan en terrorbekämpning värd namnet återstår inte mycket av det fria samhället. Eller annorlunda uttryckt: effektiv terrorbekämpning är det fria samhällets garant, inte dess fiende.

I de länder där man lyckats förhindra eller i varje fall försvåra terroristernas framfart har inte mer ”kärlek” varit lösningen. Snarare har det handlat om strängare lagar, ökad övervakning liksom framgångsrik infiltration av extremistkretsar.

Men i fallet Akilov finns ytterligare en komponent. Ebbas pappa beskriver attacken som terroristens hämnd på den svenska staten för att han inte fick stanna i Sverige. ”Sex månader efter att Akilov fått sitt utvisningsbeslut smäller det på Drottninggatan, det är nästan tre månader efter det att han skulle ha lämnat landet i enlighet med beslutet. Ingen försöker hitta honom, ingen undersöker om han befinner sig på sin hemadress. Att Migrationsverket och Polisen inte klarar av att utvisa en person som saknar rätt att vistas i landet resulterade i att min dotter miste livet och att mitt liv för alltid är förstört”, skriver Stefan.

Dessvärre går det inte att blunda för denna omständighet; att Akilov befann sig i Sverige trots att han inte hade rätt att göra det är ett misslyckande för såväl politikerna som Polisen som i sista hand har i uppgift att verkställa Migrationsverkets beslut.

Allt hänger nämligen ihop – migrationspolitikens utformning, Migrationsverkets arbete för att identifiera och skilja ut de som har asylskäl från de som saknar dessa, Polisens verkställande arbete när frivilligt återvändande uteblir. I alla dessa delar har Sverige till viss del misslyckats och Akilov är beviset på det.

Lägg därtill de nätverk och enskilda personer som göder hatet mot västvärlden, de miljöer som utgör en grogrund för radikal islamism, liksom majoritetssamhällets oförmåga att hantera dessa och svårigheten att komma åt problematiken framträder i all sin komplexitet. Det ter sig obegripligt eftersom varningsklockorna varit många, det är oacceptabelt eftersom de med makt att påverka utvecklingen låtit detta ske. På mindre än ett decennium har två terrordåd inträffat på Drottninggatan. Antalet ute i Europa har jag tappat räkningen på.

För åtta år sedan sade SÄPO att man under ett vanligt verksamhetsår höll särskild koll på omkring 200 personer i den jihadistiska miljön i Sverige. I fjol sade Säkerhetspolisens dåvarande chef AndersThornberg att det numera snarare rörde sig om tusentals individer. Det borde stämma till eftertanke, det borde utkrävas ansvar från de som låtit situationen eskalera och det borde ställas krav på konkreta åtgärder för att förebygga framtida risker.

Ebbas pappa skriver: ”Om 40-50 personer dött på Drottninggatan, vilket var terroristens ambition, tror jag att fler hade fokuserat på vad som gått fel med den svenska terrorbekämpningen. Men det är valår i år och det verkar som ingen politiker vill ha en sådan debatt nu.”

Problemet för våra politiker är att det inte är upp till dem att bestämma vilka frågor som behöver debatteras och åtgärdas, den dagordningen sätter verkligheten. Tystnaden under pågående valrörelse ifråga om terrorn som drabbade Sverige den 7 april i fjol är ett hån mot alla drabbade.

Av :Alice Teodorescu

Dela: Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmail
Följ: google_plusrss

Kommentera